Det är med blandade känslor jag ser på denhär bilden! Tatueraren var trevlig och allt annat fick också toppbetyg men jag var så nervös!!!
Var inte direkt nervös för att jag skulle ångra mig i sista stunden, men smärtan var något jag var så otroligt rädd för! Jag med min nålskräck :-))
Mammas reaktion då jag första gången berättade att jag ville ha en tattoo:
"Ska DU, som har sån nålskräck, ta en tatuering?!"
"Eh, ja." svarade jag medan jag blev osäker och tänkte på hur rätt hon hade.
Men jag gjorde det ändå! HA!
Jag har nu en sådan enorm lust att skriva om hur vidrigt ont det gjorde och om hur jag ville slå till mannen som satt där och så glatt torterade min handled, men faktum är att det verkligen inte gjorde särskilt ont. Snopet va?
Visst stack det till ibland men smärtan var liksom brännande, liksom bedövande och kändes som ilningar i hela kroppen. Åt alla minderåriga som frågat mig ifall det gjorde ont har jag dock överdrivit svarat att det gjorde SKITONT. För att dom inte ska göra dumma beslut. Men mest för att dom ska göra stora ögon och tro att min smärttröskel är enormt hög och jag tål vadsomhelst.
Medan killen putsade min handled och förberedde min hud för den kommande tortyren satt jag och darrade som ett asplöv. Kunde fan inte hålla armen stilla då han försökte göra sitt jobb!
Sen tog han fram en engångshyvel och rakade bort mina små fjun som tydligen (?) växer på min handled. Men det gick bra och fjunen har växt ut igen :-)
Då han nästan var klar med tatueringen började jag känna mig konstig. Han lyfte nålen från min hud för att ta mer färg och då plötsligt ville jag bara bort, det sista jag ville var att ha dendär nålen mot mig igen! Ville fly snabbt och långt bort från smärtan. Smärtan, som jag ändå nästan blivit bekväm med, kunde till och med slappna av lite där i stolen. Men då han sa att han bara skulle fixa till en sak så ville jag bara inte. Och då nålen träffade min hud igen kändes det dubbelt så obehagligt som för en stund sen, kändes som om dendär lilla, pyttelilla vassa nålen strålade gift in i hela kroppen på mig, kände mig plötsligt snurrig och yr. Frågade JJ (som kommit med som moraliskt stöd) ifall jag fortfarande hade färg i ansiktet och han skrattade och sade att jodå, allt är bra med mig.
Sen gick allt fort, tatueringen var klar, jag fick panik för att se i spegeln, tänk om det blivit fel?! Steg upp ur stolen och såg, det såg skitbra ut, berömde tatueringskillen och försäkrade att jag var nöjd. Såg bara ner på min arm och var så lättad att det var över. Så började en massa prickar hoppa och leka med min syn och the next thing is att jag sitter i båten, det är sommar, pappa kör för fullt och jag njuter av att ha vinden i mitt hår. Det är flera månader sen jag tog tatueringen och jag har nästan glömt den. Plötsligt ropar JJ på mig, jag vänder irriterat på huvudet och söker honom med blicken, han fortsätter ropa, jag vill bara åka båt ifred, låt mig vara. Så öppnar jag ögonen, jag är fortfarande i tatueringssalongen, jag ligger i stolen och ser JJ:s ögon se ner på mig medan han klappar mig på handen. Får absolut panik och försöker resa mig upp och upprepar "var är jag va hände va hände va hände? va hände, kan nån säga va som hände"
Var ju precis i båten och åkte med vinden i ansiktet??? Hur är jag här nu igen?!
Var helt yr och försökte resa mig upp, skämdes otroligt mycket. Försökte vara cool och helt vid mina sinnens fulla bruk och låtsas som om det regnade men ingen i studion hade missat mitt fall. Fick höra efteråt att jag stigit upp, sagt "den blev jättebra!" och sedan farit rakt emot spegeln. Det var en jäkla tur att JJ stod på min vänstra sida och tatueraren på min högra, de fick i mig en nanosekund innan jag brakade i väggen.
Tatueringen är ju superliten, hur kunde jag SVIMMA!?! Skämdes så otroligt! I stolen bredvid mig satt en cool tjej med färgat hår, och en massa piercings och fick sin (säkert) 10:e tatuering gjord och hon rörde inte en min! Och där satt jag, helt yr, efter att precis just ha TUPPAT AV efter en tatuering som består av ca 4 svarta streck, mindre än en jordgubbe! Ville sjunka genom jorden!
Men så hörde jag hur den coola tjejen talade med sin tatuerare om hur hon svimmat vid en av hennes piercings. Och min tatuerare försäkrade att det händer all the time, det är helt enkelt en naturlig reaktion av kroppen, då man slappnar av efter att ha varit skitnervös.
Fick två sockerbitar och ett glas vatten och order om att fortsätta ligga ner och ta det lugnt.
Sedan betalade jag för mig, flinande generat och tackade och gick min väg. Obeskrivligt lättande att få komma ut ur den lilla studion och andas frisk kall mars doft!
Vi fnissade hela dan åt mitt dramatiska fall och JJ höll ett stadigt grepp om min arm resten av dagen, just in case. Tyckte det var förödmjukande men lät honom fortsätta leka hjälte :-)
Tatuerandet tog ca 5 min, med svimmandet medräknat ca 15 min. Trodde själv att jag legat däckad och drömt där i stolen i 20 min, men fick höra att jag bara varit medvetslös några sekunder. Usch.
Med.vets.lös.
Hade legat där helt lös, som överkokt spagetti utan att hålla en enda muskel. Jag trodde JJ, som nu ändå är min pojkvän, skulle se orolig ut eller ens berätta att det sett obehagligt ut då jag låg däckad, men han tyckte mest det varit intressant och var ko-lugn hela tiden.
Om han hade legat däckad sådär hade jag drömt mardrömmar om hans livlösa fejs i flera månader efter!
Men bra att han var lugn i alla fall! Skulle han ha panikerat skulle jag väl ha panikerat ännu mer och svimmat igen eller nåt. haha
Tatueringen läkte otroligt fort. Den var lite röd några timmar efter men samma kväll såg den frisk ut. Sen har jag ju hållit på o smörja den då och då men nu börjar den vara helt i skick, behöver inga extra behandlingar. En gnutta solkräm har jag strukit på, om jag är ute i solen hela dan.
En ganska kul liten historia, blev det med mitt svimmande. men varsågod o flina åt mitt ynkliga beteende, jag bjuder :-)
Kanske jag klarar nästa tatuering utan att bli medvetslös. Tar nog ändå gärna med någon som moraliskt stöd. Eller som bokstavligt talat ett STÖD, då jag ramlar omkull.
Nöjd är jag i alla fall!
