Hej
Har länge velat skriva om dehär med long distance relationships.
Jag och min J fick ju prova på det i 3 månader. Det låter kanske lite, men det var by far det svåraste jag någonsin fått stå ut med.
Vill inte att familj och vänner känner sig utelämnade nu, jag saknade er också! Det här inlägget handlar ändå om long distance mellan pojk- och flickvän.
Det var otroligt svårt att lämna pojkvännen på andra sidan Atlanten, och speciellt att resa ifrån honom medan man fortfarande var nykär. Att säga hejdå är värst. Man är i hans famn och kramar honom hårt och samtidigt vet man att om några sekunder måste man släppa loss och så går det flera månader innan man får krama honom igen. Grät ungefär hela vägen från helsingfors till newark. Och några månader är ju ingenting - egentligen! Men när man spenderat en hel sommar nästan varje dag tillsammans och hunnit bli van med att ha honom around så känns varje minut utan honom jobbig.
Först var det ju den fysiska längtan. Par som har varit en längre tid ifrån varandra will know! Det liksom värker i hela kroppen efter att få krama och vara nära sin darling. Man minns varenda centimeter och varenda millimeter av den andres kropp men man kan inte röra honom! För han är i en annan världsdel. Långt borta. Efter dendär fyfiska längtan kom alltid en enorm våg av ensamhet över mig, kände mig så otroligt jäkla långt borta från honom! Så ensam. Allting kändes så bottenlöst hopplöst och jag ville bara ligga på sängen och gråta. Det hände ofta att det brast för mig och jag satt och snyftade en stund. Ibland längre stunder. Var ju mest ensam på dagarna då jag bodde i usa. Ensam i en källare nere i bottenvåningen där det knappt fanns fönster. Bara kalla väggar. Porträtt av mig och honom på nattduksbordet. Bilder av glada ansikten. Men det är bara bilder av honom. Riktiga han är långt borta.
Fy fan vad det var svårt. Kände sådan enorm ångest ibland. Riktigt ensam var jag ändå inte. Katten fanns. Hon var otroligt hjälpsam. Jag minns en gång speciellt bra. Jag hade precis krupit ihop i en liten hög på sängen och tårarna bara rann och det värkte i hjärtat av längtan. Då kom hon in i mitt rum, hoppade upp på sängen och klättrade upp på min mage och lade sig ner och spann. Bara sådär. Med en "vad-är-nu-lite-long-distance-att-gråta-över -attityd". Men det var som om hon förstod ändå. Hon bökade länge tills hon låg bekvämt på mig, med hennes lilla mjuka huvud under min haka. Och spann som aldrig förr. Jag kunde inte låta bli att le då. Ångesten lättade direkt.
En annan svår sak var allt dedär man tänkte på.
"tänk om?" och "what if we..?" var början på tankar som konstant rullade i mitt huvud. "Tänk om han inte orkar vänta? Tänk om JAG inte orkar vänta? Tänk om vi tappar kontakten? Tänk om vi vänjer oss vid att ha ett facebook-förhållande och sedan inte alls går ihop igen in real life? Tänk om allt blir awkward när jag kommer tillbaka? Tänk om vi står ut ända till slut och väntar troget och sen när vi möts igen är vi som totala främlingar? Då kommer all väntan ha varit i onödan!"
Och förstås, det värsta:
"Tänk om han är otrogen? Tänk om han blir kär i någon ny?"
Eller, kanske det ännu värre:
"Tänk om JAG hittar en annan? Tänk om jag är otrogen?"
Vi kom i alla fall överens innan jag åkte att vi verkligen ska försöka. Det är egentligen allt man någonsin kan lova någon annan. Att försöka.
Och vi höll kontakten. Precis varenda dag. Det gick inte en morgon utan att jag skrev "morning" åt honom på facebook. Det var det första jag gjorde. Varje morgon.
Då var det förstås dag där hemma men nåja.
Tidsskillnaden ja. Den var skitjobbig. New Jersey är 7h efter jämfört med Finland. Så när jag vaknade på morgonen hade han just jobbat klar för dagen och kommit hem. Det kändes så tungt. Som om jag ständigt var efter och kämpade med att försöka hinna ikapp. Det svåraste var de gånger han steg upp på morgonen där hemma innan jag hunnit somna på kvällen i usa. Då ville jag absolut inte somna! Hade helst pratat i flera timmar då, eftersom jag blev så glad över att han äääntligen vaknade! Men just då skulle man själv gå och sova. Och jag kunde inte slösa bort min natt eftersom jag skulle upp tidigt varje morgon. Ville inte sova medan han var vaken! Hatade det! Det var mycket bättre när han gick till sängs klockan tolv och klockan fortfarande var fem hos mig, då behövde jag inte vara den som sov medan den andra var vaken. Det kändes lite ensamt att säga godnatt åt honom när jag just skulle äta middag men det var ok. Det kändes som om jag vakade över honom medan han sov. Om han var uppe sent och var ute med vänner till exempel, kunde jag utan svårighet prata på facebook med honom då och då, eftersom han då var vaken "i min tid". Det kändes genast mindre ensamt då han vakade lite och 'levde med mig enligt min klocka'. Svårt att förklara. Hade aldrig trott att något så obetydligt som tidsskillnad kan kännas så otroligt tungt.
Det hade utan tvekan varit 1000 gånger lättare att vara ifrån varandra om man hade varit i samma tidszon.
Man lär sig verkligen lita på den andra då man är ifrån varandra. Att vara otrogen medan partnern är på andra sidan Atlanten skulle vara så enkelt. Bara göra det. Ingen skulle någonsin få veta. Jag fick helt enkelt lita på att han inte gör det. Går man omkring och tror att han är otrogen blir man tokig. Så man väljer att lita på honom istället.
Visst fanns där en viss frestelse. Man kunde tänka något om någon annan person för bara en sekund. Bara för att man saknar dendär närheten så otroligt mycket. Tänk hur lätt...ingen skulle få veta...
Sedan inser man vad man just funderade på att göra och i och med det riskera att någon man älskar blir sårad och försvinner för gott, och då blir man livrädd och fylld av ånger och raderar snabbt alla dumma tankar. För visst var det tempting ibland. Väldigt sällan, men ibland. Då vi just hade grälat till exempel. Det blir så lätt missförstånd i en konversation på facebook. SÅ otroligt lätt. Jag kunde bli så arg. Flippa ur totalt. Tänka en massa farliga, dumma tankar. Men fast jag tänkte dumma och arga tankar om honom, och fast jag tänkte ibland hur det skulle vara att vara med någon annan för att hämnas på honom, fast jag tänkte så, så fanns det alltid någonstans i bakhuvudet en röst som sade nej. Där fanns någon del av mig som visste att jag aldrig skulle kunna göra det. Det skulle aldrig i livet vara värt det, inte på något sätt.
Efteråt när vi gjort sams kände jag mig otroligt elak och dum och hemsk och ångrade allt jag tidigare tänkt. Men what can i say, vi är bara människor. Vi tänker dumma saker om den vi älskar då vi är arga på honom/henne. Det är ju faktiskt så att dem man älskar mest, de sårar man också mest.
Va hemskt.
Men så länge man bara tänker dumma otrogenhetstankar och ångrar dem senare är det väl ok. Det är först då man verkligen GÖR något dumt, inte bara tänker, det är DÅ man blir en skit.
Finns det positiva saker med att vara ifrån varandra? Ja såklart.
Men väldigt få såna.
Jag lärde känna en speciell tjej då jag var i usa. Hon studerar i usa medan hennes pojkvän bor i japan. Hon berättade att de brukar ses några veckor om somrarna, ibland nångång på vintern. Så alltså några veckor per år. Jag skämdes direkt över mina futtiga 3 månader ifrån min pojkvän när jag hörde deras story och jag måste säga att jag beundrar såna här par så enormt mycket! Jag frågade henne hur i fridens namn de orkar och hon svarade: "skype".
Hon beskrev hur hon och hennes pojkvän brukar lämna skype på i flera timmar, så att det känns som om de är tillsammans, fast de båda sysslar med sitt eget. Hon kan sitta och plugga och han kan göra något annat. Han i japan och hon i usa. Men de ser varandra hela tiden, de hör till och med varandra. Ibland brukade de även lämna på skype medan de sov, så att de kunde "sova tillsammans". Jag tyckte först det lät helknäppt men sedan ändrade jag mig. Om du vaknade mitt i natten kunde du kolla på datorskärmen och se din älskling ligga och sova sött, jag hade åtminstone känt mig trygg direkt. Blev så imponerad av dehär tålmodiga paret som ses några gånger per år, och "lever tillsammans" genom skype.
Frågan är: hade de orkat utan skype?
Idag finns ju otaliga appar och program som man kan använda för att hålla kontakten på alla sätt, skicka bilder, banda in röstmeddelanden, länka filmer, prata gratis med varandra med eller utan kamera osv osv osv.
Hade dom orkat på samma sätt utan dehär?
Hade jag och min pojkvän orkat?
Folk har ju klarat long distance utan facebook och skype. Långt bakåt i tiden. Man kanske skickade iväg en brevduva, och hoppades att denne inte skulle flyga vilse, eller bli skjuten eller nåt. Och folk har ju klarat av det även innan brevduvorna ens var uppfunna!
Men jag är glad att över alla möjligheter som finns idag. Jag hade nog haft det super extremt otroligt sjukt tungt utan dagens moderna teknik.
Vi skypade också ibland, jag och min pojkvän. Första gången var väldigt konstigt. Vad skulle jag säga? Har så mycket tankar och känslor men när hans ansikte plötsligt syns på en datorskärm känns allt så konstigt. Men vi vande oss. Vi berättade om våra dagar, vad som hade hänt osv. Pratade ibland i flera timmar. Och drömde tillsammans om allt vi skulle göra bara vi två när jag kommit hem. Det värsta med skype är att stänga av. Man har precis hunnit bli bekväm med att tala till datorskärmen och man har nästan hunnit föreställa sig att man är tillsammans med den man pratar med. Sen måste man säga hejdå och ansiktet på skärmen försvinner. Bara sådär. Det var så hemskt. Kändes så jäkla ensamt. Försökte alltid genast distrahera mig för att inte gå sönder.
Jag är otroligt stolt över oss, att vi klarade våra 3 månader. Det är inte mycket, men det är inte lite heller. Det skulle ju vara 9 egentligen, things got weird. Men vi var inställda på 9 mån. Vi skulle ha klarat det! Jag vet det idag. Hade jag vetat att vi bara skulle vara 3 mån ifrån varandra hade det varit betydligt lättare. Men vi lärde oss en hel del.
Fast det var en tid sedan jag kom hem, och jag nu igen vant mig vid att ha honom nära ganska ofta så märker jag att jag nog uppskattar vår gemensamma tid på ett helt nytt sätt.
Vi känner varandra bättre nu, vi vågar lita på varandra. Vi kan alltid tänka "vi klarade det! Vi höll ut!" och vara stolta över det.
Det finns två sjukt bra filmer som handlar om long distance relationships som jag tycker man borde se!
Dessa:
Grät själv då jag såg dessa, kände igen mig i så många scener!
Rekommenderar STARKT andra par att testa vara ifrån varandra, åtminstone för en tid. Kanske nu inte flera månader men några veckor eller så. Man lär sig så otroligt mycket! Och man lär känna den andra mycket bättre! Det är ju först då man är lite längre perioder ifrån varandra som man inser hur mycket man älskar personen i fråga. Om man är nykär kan man dessutom behålla den känslan mycket längre än den annars kanske hade varat.
Och att se den andra igen efter tiden man varit ifrån varandra är alltid lika ljuvlig. Kommer aldrig att glömma då vi äntligen sågs igen efter dedär 3 månaderna. När man längtat enormt mycket efter någon i över 90 dagar, så kan återseendet inte bli annat än otroligt.
Minns hur jag stod där och väntade på att hans buss skulle komma...
Jag kunde liksom känna hur 90 dagars saknad samlades just där, just då, tänkte på alla stunder jag gråtit och saknat ihjäl mig. Räknade sekunderna tills han kom. Om alla människor får en movie-moment i sina liv så var dethär min. Att stå där i duggregnet och vänta. Och sedan kom bussen. Och så fick jag ÄNTLIGEN se honom komma gående. Kommer aldrig att glömma.
Känns bra att vara hemma nu! Och jag är inte på väg bort igen i första taget!
Hoppas ni alla har era lovers nära er. Om inte, håll ut!
Det är värt det.
